Kapitel 14: En inre styrka

Det knackade på ytterdörren och Brooke skuttade glatt fram till dörren i sin nya klänning. Nathan hann nätt och jämnt komma innanför dörren innan hon kastade sig över honom med kyssar.
- Vad jag har saknat dig, sa Brooke och smekte honom över kinden.
- Jag har saknat dig också. Jag blev inte alls glad när de förlängde min affärsresa, men det var inte mycket jag kunde göra åt det. Men jag ser att du har hållit dig sysselsatt. Du fått till en fin entré därute.
- Ja, visst har jag. Fick kämpa lite innan jag blev helt nöjd.

- Men du jag har något att visa dig, sa Brooke log ett stort leende.
Hon tog tag i Nathans händer och ledde honom mot dörren.
- Du måste blunda först.
- Ok, jag blundar, sa Nathan och gick sakta in i rummet.
- Nu får du titta.
Nathan öppnade upp sina ögon och det han fick se framför sig, var han inte alls beredd på. Han stod där helt förstenad utan att säga något.

- Nathan...hur är det?
- Brooke du är väl ändå inte...? Säg att du inte är det??
Brooke förstod inte alls varför Nathan såg så förtvivlad ut. Det var ju inte så hon föreställt sig hans reaktion. Han skulle ju bli lika glad som henne. Hon sa lite försiktigt att de väntade barn och hon kunde se att Nathans förtvivlan förvandlades till ren och skär ilska istället.
- HUR KUNDE DET HÄR HÄNDA?! VI VAR JU NOGA MED ATT SKYDDA OSS...!! ÄR DU SÄKER DET ÄR MITT? DUM FRÅGA, KLART DET ÄR MITT! MEN VA FAN BROOKE. DET HÄR FÖRSTÖR JU ALLT.

Brooke tog ett steg bakåt medan Nathan fortsatta prata. Hon hade aldrig sett den här sidan av honom förut. Hon visste inte hur hon skulle hantera det, men ju mer han fortsatte mala på desto mer smärta kände Brooke i sitt hjärta. Hon kunde känna för varje elakt ord han sa hur en bit av hennes hjärta gick sönder. Hon blev helt oförmögen att säga något och bara stod där. Hon kunde känna tårarna bränna bakom ögonlocket. Vart fanns hennes charmiga Nathan...

- Brooke, lyssnar du på vad jag säger, sa Nathan och skakade om henne. Du måste göra abort. Jag ringer mottagningen direkt. Han plockade upp sin mobil och slog in numret.
Abort? Ska jag ta död på vårt barn..? Det liv vi skapat tillsammans...Hur kan han ens säga så.
- Nej, sa Brooke lågt.
- Vad säger du? Du måste prata högre.
- Jag sa NEJ! Jag tänkte inte ta död på vårt barn, sa Brooke medan tårar rann nedför hennes kinder.
- Vadå nej! Du har inget val i det här. Jag tänker inte ha fler barn. Min fru väntar redan på en till unge.
Va? Hans fru väntar barn...men han skulle ju skilja sig...hur kan hon vänta barn? om inte..
Hela Brookes bild om Nathan rasade samman. Mannen som nu stod framför henne var inte alls samma man som hon träffade hemma i Bridgeport. Eller var det så här han egentligen var men inget hon lagt märke till tidigare.

-Ja, hallå jag skulle vilja boka en tid för abort omgående, sa Nathan till personen på andra sidan luren.

Tänker jag verkligen låta honom få bestämma över mig mer?
Utan någon tvekan längre gick Brooke fram till Nathan och tog av honom telefonen och stängde igen den.
- Jag ska behålla barnet, sa hon medan hon stod helt rakryggad.
- Du kan ju inte mena allvar Brooke.
- Jo, jag ska behålla det.
Nathan förstod inte vart den här starka sidan kom ifrån. Han hade aldrig sett henne så bestämd, men han visste hur kunde få henne att ändra på sig.
- Det är antingen mig eller barnet, sa Nathan och hånlog.
Brooke tittade på mannen hon hade älskat över allt annat och lade sedan en hand på magen.
- Jag väljer barnet, sa hon med en bestämd min.
- Väljer du barnet framför mig? sa han chockat.
- Ja, jag väljer barnet. Du kan gå hem till din fru! Jag behöver inget från dig längre...dyk inte upp här nå mer. Bara gå härifrån. sa Brooke pekade mot dörren.
Nathan kunde inte tro sina öron. Han blev dumpad av Brooke, den hopplösa romantikern.

Han gick därifrån och förstod inte varför han hade ödslat sin tid på henne. Aja, han hade ju alltid Angelica och Joana. Brooke hade försäkrat honom om att hon inte skulle begära något mer från honom och inte berätta för hans fru om de.

Mannen Brooke älskat lämnade henne nu för alltid. En tomhet fyllde hennes hjärta även om hon visste att det var rätt beslut. Hon hade till slut öppnat upp ögonen och fått sett hans rätt jag. Hon kände sig dum som blivit lurad av hans charmiga sätt. Hon såg honom köra därifrån innan hon gick in till köket och satte igång radion, låten som spelades fick henne att börja gråta. Den stämde så väl in på hennes liv just nu.

These Days - Three Doors Down