Kapitel 7: Mötet med Nathan

Ögonblicket som Brooke väntat på stod äntligen framför tröskeln. Hur många dagar hade det inte gått innan Nathan nu stod utanför hennes hus. Att bara se honom stå där ute och vänta gjorde henne helt oförmögen att röra på sig. Hennes stora kärlek var nu inom räckhåll. Det enda hon kände var ren och skär lycka. Tårar rann nedför hennes kinder, men det var inte tårar av sorg utan det var glädjetårar. Hon torkade bort tårarna och drog upp dörren och sprang med all sin kraft fram till honom och kastade sig i hans famn. Nathan hann precis vända sig om och nätt och jämt ta emot henne.

Nathan skrattade medan han satte ner henne på marken.
- Haha, du har samma energi som vanligt, sa han och log.
- Ja men du är ju äntligen här.
- Jag ber om ursäkt att jag inte kom tidigare, men det fanns inte direkt något bra tillfälle för mig att komma förbi.
- Jag bryr mig inte om det. Jag är bara så glad att du här, sa Brooke och log generat.

- Jag ser att du fortfarande bär på halsbandet jag gav dig.
- Ja det är väl klart. Du gav ju det till mig.
- Mm. Det passar dig verkligen.
Han smekte halsbandet lite lätt med sin hand innan han lade sina båda händer på hennes kinder och tittade henne djupt in i ögonen.
- Jag glad att du är här. Det var jobbigt för mig att behöva lämna dig, men jag kunde inte be dig att lämna allt du var van vid för min skull. Jag kunde bara inte det. Även om allt jag önskade mig var att du skulle följa med mig. Det har varit ensamt här utan dig. 

Brooke smälte när hon hörde alla hans ord. Han har varit lika ensam som jag.  I det ögonblicket fanns bara de två i hela världen för henne. Ingen annan. Att han hade fru och barn var som bortblåst från hennes tankar. Det var nästan som att de inte ens fanns på riktigt. Nathan och Brooke stod och tittade i varandras ögon utan att säga något när Nathan till slut drog henne närmare sig och kysste henne under stjärnhimmelen. 

De stod ute och pratade i timmar när Nathan sa att han behövde fara. Brooke ville inte släppa honom nu när hon äntligen fick vara med honom.
- Måste du gå? 
- Titta inte på mig sådär. Det gör det bara svårare.

- Ja, men jag vill inte att du ska gå. 
- Du vet att jag inte kan stanna. Jag har redan varit borta länge nog. Kommer jag inte hem snart börjar Olivia fundera.

När Brooke hörde ordet Olivia var det som att en kniv skar i genom hennes hjärta. Hon hade helt glömt bort hans fru. Varför är han gift? 

- Jag vet vad du tänker Brooke, men som det ser ut nu finns det inte mycket jag kan göra.
- Men...du kan ju......
Brooke hann inte säga allt innan hon avbröts av Nathan.
- Jag kan inte göra det nu. Jag vill men det är inte rätt tillfälle än, men jag lovar dig att det ska bli vi två igen. Men för tillfället får vi hålla det hemligt ok?
Brooke sa ett svagt ok till svar. Han gav henne en sista kyss innan han körde därifrån.

Det är ingen fara. Det kommer bli vi två igen. Jag har inget att oroa mig för. Allt är under kontroll.

Brooke stod kvar där ute och funderade över vad Nathan sagt och kände en tomhet inom sig. När skulle hon få tillfälle att se honom igen. De hade ju inte gjort upp några planer om det innan han for iväg. Mitt i allt grubblande kände Brooke en kall ilning längs hennes ryggrad och hon hörde någon säga; "Du vet om att han ljuger för dig"

- Hallå?? 
Brooke tittade sig frenetiskt om efter vem som hade sagt det. Men hon såg ingen i närheten. Vem det än är så vet den personen inte vad den talar om. Nathan skulle aldrig ljuga för mig.