Tiden flög iväg och när som helst skulle Nathan komma ut genom dörrarna. Brooke väntade spänt medan hon tittade på alla som gick ut. Åh, vart är du Nathan. Jag kan inte vänta längre. Kom ut någon gång. Turen låg däremot inte på hennes sida. Just den dagen var Nathan nämligen borta på ett möte i en annan stad. Efter att ha väntat i sex timmar på honom fick hon lov att ge upp. Det var bara att inse att han inte skulle komma. Innan hon begav sig hemåt med tunga steg lämnade hon ett brev till Nathan i receptionen. Det som återstod nu var att vänta tills han tog kontakt med henne. Medan hon väntade höll hon sig sysselsatt med att jobba hårt. Det innebar att inte alltid göra så trevliga saker. Som att rota i någons sopor efter ledtrådar.
Eller snoka efter ledtrådar mitt i natten medan regnet öste ner.
Allt hårt jobb gav till slut valuta för pengarna och Brooke var nu en av kvarterets väktare. Henne ögon siktade däremot att bli orättvisans bekämpare och det var inte särskilt långt bort. Först måste hon få en licens som detektiv. Trots att hon försökt koncentrera sig på jobbet i väntan på att Nathan skulle höra av sig. Så kunde hon inte låta bli att kolla i brevlådan ett antal gånger under dagens lopp. Varje gång hon stod framför brevlådan började hennes hjärta slå snabbare för vilken dag som helst kunde han höra av sig.
Men varje gång det visade sig att det var tomt i brevlådan kunde hon inte annat än att känna sig besviken. Det hade nu gått en hel vecka utan att han hört av sig. Smärtan som Brooke kände var outhärdligt. Hon visste inte hur länge till hon skulle klara av att vänta på honom. Enda anledningen till att hon var i Sunlit Tides var ju för honom. För de båda två, så de kunde vara tillsammans igen. Varför förstår han inte hur jag känner? Så fort han har läst brevet borde han vara utanför min dörr. Har han glömt vad han lovade mig???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar